Sara - kort och gott

2010-10-20 Nu sitter jag och skriver ett utkast, som kommer att publiceras om drygt en vecka. Anledningen till att jag inte publicerar det omedelbart är att jag under en tid har undanhållit en hemlighet för min familj/mina vänner. Detta något har nästintill definierat mitt liv, och fredagen den 29 kommer hemligheten att avslöjas!

Jag har under drygt ett år undanhållit att:
 
1. Jag har ansökt om körkortstillstånd.
2. Min sambo har ansökt att bli handledare åt mig.
3. Jag och sambon har gemensamt gått på introduktionsutbildningen.
4. Jag har börjat i körskolan Körkortet i Uppsala.
5. Jag har gjort riskettan.
6. Under min körutbildnings gång fick jag en ny lärare då Sabina slutade, och hon ersattes av den nyanställda Malin.
7. Jag har gjort risktvåan på Stockholms Trafiksäkerhetscenter Gillinge AB.
8. Jag har övningskört hemma
9. Jag har gjort teoriprovet i Uppsala 23/9 2010 och klarade det på första försöket.
10. Jag har gjort körprovet i Uppsala 24/9 2010 och klarade det på första försöket.
11. Jag firade storslaget genom att bjuda trafikskolan på budapestlängd och till min ex-trafiklärare Sabina skickade jag ett litet paket. Det var vid den här tidpunkten jag insåg att hon kanske skulle kommentera i min blogg och därför satte jag ett skydd så jag kunde styra över vilka kommentarer jag ville publicera.
12. Jag har hämtat ut mitt körkort!



Puh det va skönt att ventilera! Stundtals har det varit så svårt att inte prata om det. Jag vet som sagt fortfarande inte om min hemlighet blivit röjd på någon av punkterna? Jag har inte sagt något till någon nere i i Småland. Min familj vet om att jag har en övningskörningsskylt i bagageluckan på bilen och att jag testat att köra vår nya bil,men jag tror inte att de kan ana att jag har gått in seriöst för att ta körkort. 

Det är en dröm som slagit in! Redan som 16-åring införskaffade jag blanketter, fyllde i och skickade iväg så att jag skulle kunna övningsköra med mina föräldrar - något som skulle visa sig floppa! Jag har rätt färgstarka minnen från det hela om man säger så... Mina föräldrar är anledningen till att en introduktionskurs utvecklats!

Jag har under åren fått en massa gliringar för att jag inte haft något körkort. En del dagar har jag varit ledsen över det, en del dagar arg och hela tiden har revanschlusten har blivit starkare och starkare. När min 9 ½ år yngre bror Adam vräkte ur sig "Ja jag tänker i varje fall inte ge upp som du gjorde..." när vi diskuterade introduktionsutbildningen blev jag så förbannad! Jag säger som Cheyenne-indianerna "Gör dig inte till domare över din granne förens du har gått två månader i hans mockasiner"!

Samtidigt som jag vet att han inte kan eller borde uttala sig om något som han inte vet något om, träffade han en öm tå. För mig varit ett otroligt nederlag att jag inte fortsatte ta körkort. Jag ångrar att jag inte sökte alternativa vägar till handledare eller att jag aldrig bad mina föräldrar om att bli inskriven på körskola istället. Jag var (är) helt enkelt för stolt för att be om hjälp... 

De dagar under utbildningens gång som det kändes extra tungt ekade Adams mening "Ja jag tänker i varje fall inte ge upp som du gjorde..." i mitt huvud. Jag vill vara en förebild för mina syskon... inte lägga av när minsta lilla motgång kommer! When the going gets tough, the tough gets going!

Så vad säger ni nu då? I Uppsala dessutom! (Läs uppkörnings-statistiken för år 2009 på http://www.trafikskola.se/lista.asp så förstår ni kanske vad jag menar)

Ibland undrar jag vart all tid tar vägen! Snart är det sommar igen. I dag var det sista dagen att lämna in ansökan för huvudsemestern, sjukt! Samtidigt känns det aldrig som att det går snabbt, jag menar titta ut - snön ligger ju bara där... fortfarande! Det är först när man tittar i backspegeln som man faktiskt märker att det gått i en väldans fart!

Det fullständigt kryllar av böcker gällande mindfullness, att leva i och njuta av nuet. Jag skulle mer än gärna sätta mig ner och titta på ett russin. Memorera alla dess rynkor. Ta en tugga av det. Känna dess smak och konsistens, för att sedan titta på russinet igen och observera hur russinet ändrat form. Men jag undrar bara hur man ska kunna praktisera det hela om man inte ens hinner läsa om det?

Jag längtar alltid efter något långt fram i tiden, sällan i själva nuet. Men det är ju kanske hälsosamt att man längtar efter eller drömmer om något överhuvudtaget?

Någon som känner igen sig?